En läsvärd text

"Bloggar är överlag en ytlig plats. Vi skriver om våra extrema helger, hur perfekta våra familjer är, hur mycket vänner vi har, "40 days until MALLIS med pojkvän", "WIN, idag fick jag min tredje BALENCIAGA väska för i år....", vi skryter och lägger upp bilder som vi inte ser ut som oss själva på. Vi visar upp oss när vi är som bäst. Hela tiden. Det förnekar jag inte. Tar man en nål och spräcker den här perfekta bubblan, rinner det ut MASSA skit som aldrig har  tagits upp.

Jag kan erkänna att det inte är ofta jag har en sådär RIKS rolig helg som jag kommer ihåg ett år senare, att jag ofta bidrar till dålig stämning hemma, jag blir sviken av vänner jag trodde att jag kunde lita på allt för ofta... Jag är livrädd när jag går hem själv på kvällarna, jag jämför mig med nästan alla i min omgivning och jag har komplex jag med. När jag ska ta en bild till bloggen kan jag sitta hur länge som helst tills jag hittar vinkeln då benen ser smalare ut, näsan mindre och brösten större. vilket trassel.

 

Jag kan bli avundsjuk på X eller Y som är omtyckta av alla, verkar klicka med vem fan som helst, har en humor alla älskar och så kommer jag på mig själv sittandes tyst och tråkig. Jag kan bli ledsen när jag hånglar med en kille som nästa helg hånglar med en annan. Jag kan känna mig OTROLIGT o-speciell och meningslös. Jag kan bli så förbannat less på allt och inte se någon mening med livet. Men så är det. När man har varit där uppe ett tag så dippar man ner i sämre tider. Det vi gör på bloggarna är bara att aldrig lyfta fram de dåliga dagarna. Vi sätter bara en guldram på våra bra dagar och re-postar dom även när vi mår som sämst. Hahaha hur sant är det? Hur ofta använder vi inte gamla bilder. Bara för att dom är bättre.

 

Jag vet att jag borde umgås mer med min familj, inte bara sitta på mitt rum och hälsa snällt när vi passerar varandra i köket. Så fort jag är ledig är jag ute med kompisar. På helgerna får jag komma hem sent på nätterna då dom ligger uppe vakna och väntar på att dörren ska smällas igen. Jag vet precis som dom att dom är mina föräldrar och att jag älskar dom mest av allt, innerst inne. Jag borde stanna hemma mer än jag gör och spendera mer tid med dom framför en bra film fast det låter trist när Z ska ha fest.

 

Jag prioriterar ofta fel saker. Min magkänsla har ofta fel. Den enda killen som någonsin betytt något för mig miste jag på grund av min magkänsla och mitt fittigt osjälvsäkra gamla ruttna jag. Jag tänker för lite och agerar för fort och sen är det försent. Såklart. 

 

Jag saknar att ha mitt stora gamla gäng att vända mig till, när som helst. Att alltid ha spikat helghäng med människor som på ett sätt kändes som en andra familj. Vi hade våra egna saker för oss på fritiden och brydde oss inte om vad resten av stockholms ungdomar gjorde, som man gör nu. Nu skickar man iväg smset "vad händer ikväll?" till alldeles för många varje helg. Utan att tänka för att man VILL JU HEM TILL NÅGON DÄR DET ÄR ROLIGT.  Jag saknar att ha ett äkta gäng framför mig på fredagar som jag vet att jag har där till 100%. Med det lärde vi oss att inte ta folk för givet. Jag och Mikaela som går igenom i princip allt tillsammans."

 

Den här texten är skriven av Charlotta, hennes blogg hittar ni HÄR


RSS 2.0